Då trodde jag aldrig att jag skulle bli lycklig igen, jag bara grät och grät. Men innerst inne visste jag att det skulle bli bra, underbaraste vännerna lyssnade, stöttade och peppade mig. "I nöden prövas vännen" och mina vänner visade sig vara de absolut bästa som finns, utan Er hade jag aldrig orkat mig igenom den svåra tiden.

Veckorna gick, jag bodde nu själv kvar i lägenheten som jag försökte göra till min. Träffade vännerna så mycket jag bara kunde, ville inte vara själv för då bara grät jag. Kvällarna var värst, lägga sig varje kväll ensam i den stora sängen.

En tid senare, kommer ihåg att det var en söndag och jag var ledig den helgen. Hade varit på fest hos en vän kvällen innan. Grannen bjöd på ute-fika, bestämde oss för att ses senare på kvällen och se film. Under dagen fick jag ett PM från en kille, jag svarade för ovanlighetens skull och vi började prata. Fortsatte prata under måndagen och bestämde oss för att träffas på tisdagen. Jag vidtog alla möjliga försiktighetsåtgärder, vännerna och grannen under visste utifall att något skulle hända. Man kan ju inte vara nog försiktig.

Jag sa redan från början att jag inte var intresserad av något annat än vänskap då jag nyligen hade gått ur ett långt förhållande, han kände likandant. Men vi fattade tycke för varandra och fortsatte att träffas så ofta vi bara kunde och pratade varje dag. Jag kände mig lycklig, längtade efter helgerna då jag fick sova bredvid honom. De var inte som många kanske tror saknaden av att ha någon, vem som helst utan det var honom jag saknade, Hans närhet. Milen mellan oss gjorde att vi bara kunde ses på helgerna, någon gång kom han mitt i veckan och sov över. Jag längtade efter fredag kväll då han kom till mig, kunde knappt vänta tills jag fick känna hans armar omrking mig.

Ingen av oss vågade riktigt ta första steget, men en dag bestämde vi oss för att de var Vi, och så har det varit sedan den dagen. Bara några veckor senare bestämde vi oss för att flytta ihop och jag tror nog aldrig jag har varit så lycklig som då. Vi bestämde oss rätt så snart för att börja leta efter något som skulle bli vårt gemensama hem, de andra var bara en språngbräda.

Här sitter jag nu 9 månader senare i Vår lägenhet och har aldrig varit så lycklig som nu. Längtar tills min älskade kommer hem så jag får pussa honom. Varje morgon väcker han mig med en puss innan han åker till jobbet, sen somnar jag om en stund innan de är dags för mig att gå upp.

Jag har hittat hem, det är i Hans armar jag vill vara. Hans familj har välkommnat mig med öppna armar och jag känner mig omtyckt av dessa underbara människor.