För bara ett par månader sen hade jag krav på mig själv (från mig själv) att mitt hem skulle vara kliniskt rent, sambon skulle ha hemmalagad mat  varje dag, jag skulle träna minst 3 ggr/veckan och helst gå ner de där sambokilona. Samtidigt som jag skulle vara den perfekta flickvännen/sambon och vänninan. Jobbet skulle skötas klanderfritt, var jag inte allt detta kände jag mig värdelös som inte kunde göra detta "lilla" som begärdes av mig. Vem begärde detta av mig, jag själv! 26 år och heltisssjukskriven, jag brände ut mig. Bröt ihop och visste inte vad jag skulle ta mig till, allt kändes svart. Nu med facit i hand, vad spelar de för roll om där är lite skit i hörnen och vi äter köttbullar och makaroner till middag någon gång ibland eller att jag inte har blivit av med de där sambokilona, att musklerna inte syns lika mycket som förrut eller att faktiskt erkänna att alla gör fel ibland. De spelar ingen som helst roll!

Idag jag försöker ta mig igenom dagarna och försöker hitta tillbaka, hoppas kunna börja arbeta igen men än är jag inte där. Detta kom inte över en natt, varningstecknena fanns där men jag valde att blunda. Idag vill jag inget hellre än att få må bra, slippa den ständiga ångesten och tröttheten. När det blir för mycket att ta in, då behöver jag gå undan och vila en stund, känns som ett tunnelseende jag ser bara utgången, jag måste därifrån en stund! Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och när den säger stop är det stop.